Annons:
Etikettallmänt
Läst 47757 ggr
Alexej
8/3/10, 6:07 PM

Vem ska omplacera din katt?

Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.

Något jag länge har funderat på är anledningen till att privatpersoners problem så ofta och lättvindigt överförs till katthem och andra eldsjälar. Måste det vara så? Hur ska man kunna bryta mönstret av de som vill dumpa, och de som ständigt måste ställa upp och överta problemen i det eviga kretsloppet.

Jag är motvilligt fascinerad av människans passiva natur, hur de kan spendera dagar i telefon för att ringa och lokalisera katthem, hur de kan gripa efter halmstrån för att "hitta ett hem".

Hur de riktigt kan tjata sig till en plats för familjekatten på ett överfullt katthem som kämpar för sin överlevnad. När de behöver ett katthem, då är de bra att ha. Innan och efter dumpningen av katten ägnas de inte en tanke.

Nu gäller ju inte detta alla människor, men de jag kommer i kontakt med beter sig på ett särskilt sätt som jag skulle vilja berätta om.

Envetet jagar de nämligen någon som ska hjälpa dem och deras "avlivningshotade katt". De yttrar ordet med dramatisk tystnad, precis som om de trodde att jag genom att höra att deras katt lever under dödshot genast ska åka hem till dem och "rädda" den.

Men det är ju inte så samhället fungerar. Det finns ju inte något annat område där man enkelt och smidigt kan få någon annan att överta ens problem, lösa ens dilemma och hitta en lösning.

Om oljepannan i villan har gått sönder då får man jaga hantverkare på egen hand och betala den dyra notan, om bilen inte startar finns det sällan någon samarit som kommer flygandes för att bogsera, och om ens barn har varit i slagsmål med ett annat barn, då får man som föräldrar lösa konflikten, vare sig man vill eller inte.

Men vad, vad är det som gör att folk tycks tro att katten de frivilligt har skaffat ska placera om sig självt till idyllen på landet?

Jag är ingen trollfe, jag kan inte vifta med ett spö och trolla fram de hemmen, och jag kan lova att "kontakterna" jag har när det gäller hemlösa katter är kontakter som försöker lösa problemen som andra förorsakar, men det existerar ingen väntelista på de som vill ha katt.

Varje hem är ett hem som vaskas fram, omsorgsfullt, tidskrävande och med stor möda. Det finns gott om hemlösa katter.

Med häpnad hör jag hur de panikslagna själarna som ringer, hur desperata de är för att kunna dumpa sin katt och de urskuldar sig sällan, de radar bara upp skälen till att inte kunna ha katten kvar, som en uttjatad ramsa. Jag skulle kunna rabbla upp deras skäl i sömnen.

Det gäller för dem att hitta den bästa motiveringen, den slogan som de tror passar i mina öron, något som låter tillräckligt behjärtansvärt och bra för att jag ska tvingas öppna min dörr av känsloskäl. Likt telefonförsäljare som vill tvinga på mig DNabonnemang försöker kattdumparen med olika argument för att få iväg sin vara.

Det gör mig beklämd. Att deras katt inte har större egenvärde för dem.

Jag ställer dem alltid frågan vad de hittils har gjort själva för att lösa sitt problem. Jag betonar ordet SITT. Oftast har de lamslaget inte gjort mer än frågat sin närmsta omgivning, fått nekande svar och då har desperationen och paniken utbrutit.

Andra har inte ens frågat runt utan utgått ifrån att det ska finnas "något katthem" för katten som ska kasseras, precis som det finns bilskrot dit man bogserar bilar eller återvinning för spruckna glasflaskor.

Man har ingen tanke på annat än att katthemmen och föreningarna finns till för katter som behöver nytt hem utan att reflektera över hur de arbetar, under vilka förhållanden och om det finns några andra hemlösa katter.

Man brukar överhuvudtaget inte vara så intresserad, varken hur katten kommer att få det framöver eller hur omplaceringen kommer att gå till. Det man är intresserad av är nämligen att få en lösning på sitt problem, dvs katten måste lämna deras åsyn. Problemet måste bli någon annans.

Jag är alltid tydlig med att låta folk förstå att det finns en skillnad på katterna som behöver bo på katthem och den katt de behöver göra sig av med. Skillnaden är att de som finns på katthemmen och den de har i soffan är att den de ringer om inte är hemlös.

Den har ett hem. Deras hem. Det är fortfarande deras katt, deras ansvar.

Intressanta diskussioner uppkommer då ifall det inte kan bli ett katthems ansvar då "deras katt behöver ett hem". Deras katt är ju hemlös, ja så gott som hemlös, för den behöver flytta.

Lugnt och mjukt försöker jag att berätta för dem om det oändligt stora antal katter som redan väntar i en kö till Sveriges katthem, deras utsatta belägenhet, hur det känns att frysa, att föda oönskade kattungar som man inte har mjölk till.

Att deras katt om den blir dumpad till ett katthem kommer att uppta en plats för en arm kisse som kanske behöver den bättre, som inte har någon att förlita sig på.

Din katt har ju iallafall DIG brukar jag säga, men det biter inte. De är inte intresserade av att en enda gång i sitt liv lösa framtiden för sin egen katt, de vill inte ha råd om hur jag skulle gå tillväga om jag vore i deras sits och behövde omplacera sin katt.

Vad de vill ha är ett erbjudande på stående fot om hjälp. Inte hjälp till katten, utan att jag ska hjälpa DEM.

De har tyvärr missförstått detta med ideellt arbete, att man vill göra något för djuren. De tror att jag finns där för deras skull och blir snarstuckna och irriterade över att jag har en egen åsikt och lite milda pekpinnar, att jag protesterar istället för att bara ta emot. Undrar om jag väcker några tankar hos dem?

Jag skulle så gärna vilja veta exakt VAD det är som utlöser denna desperation, för den föder tydligen en enorm passivitet.

Personligen kan jag bara inte förlikas med tanken, jag kan inom mig inte acceptera att folk som påstår sig älska sina katter som de beskriver är "underbara, kan inte vara svårt att hitta hem till", hur de har mage att ringa runt till främmande människor med andan i halsen och med kallt och berått mod vara redo att slänga in den en gång frivilligt införskaffade kattungen i en bur på ett katthem.

För det är ju det deras hysteriska rundringande syftar till, att finna en röst i andra änden luren som svarar med en adress dit de kan åka och lämna.

De kan hjärtlöst lämna sin katt de har levt med i x antal år för att sitta i en liten bur och dela ett rum med andra utsatta katter.

En liten katt som sitter där med stämpeln "kasserad" mellan de sneda ögonen. Där förlorar de ju kontrollen över sin katts framtid, men helt skrupellöst är man uppenbarligen benägen att släpa iväg sin katt till den första som svarar.

Jag kan bara inte begripa hur man resonerar. Finns det förmildrande omständigheter, kan det vara så att folk tror att en omplacering av en katt är något som behöver skötas professionellt?

Är det samhällets problem, vårt smidiga system med välordnade avdelningar, där allt kan lösas genom ett telefonsamtal och en handläggare. Har vår struktur gjort att människan inte längre vågar ta egna initiativ?

Så många personer ringer varje vecka och berättar om sina bekymmer. Hur svårt det har varit att hitta hem och undrar om avlivning är enda lösningen. Det är tydligen meningen att jag ska känna sympati för dem.

Vad de inte tänker på är att jag varje dag brottas med problemet som de vid ett enda tillfälle i sitt liv ser som oöverkomligt. Och jag tycker inte att det är någon ursäkt att "Du har ju valt det själv, du arbetar ju ideellt med detta, det är din funktion". Vad då för funktion?

De talar om avlivningshotade katter, men det är ju faktiskt de själva som hotar katten med döden, inte jag, grannen eller arbetskamraten.

De vill fly sitt ansvar och utvägen är döden. Ja, inte deras, utan kattens död.

Och när de väl sitter med den skrikande katten i väntrummet till veterinären, då mår de dåligt över den utvägen, men då förstår de fortfarande inte att det här är det val de gjorde, utan de skyller absurt nog kattens alltför unga död på "Djurskyddsföreningarna som inte gjorde något".

Det är passiviteten som talar när de förtretat upplyser mig om vid förfrågan att de minsann gjort allt de har kunnat för att försöka hitta hem till sin katt, de har ringt runt till samtliga katthem. Missnöjt och uppbragt talar rösten om för mig att de minsann ringt och ringt, men få har ens svarat, ocn än mindre ringt tillbaka.

De förstår inte hur idiotiskt jag tycker att de resonerar. De har alltså jagat ett hem till sin katt, men inget permanent hem utan ett tillfälligt på ett i regel fullbelagt katthem.

De har ödslat sin tid och energi på att jaga rätt på någon människa som sedan i sin tur ska få lägga ned sin fritid på att fortsätta jakten på ett riktigt hem.

Och till råga på allt har de förmåga att beklaga sig över att dessa människor tidvis är svåra att nå. Vad tror de själva att det beror på?

Kanske, kanske för att dessa personer som hela tiden blir överbelamrade med katter, andra människors katter, har en hel del att göra, dagligen, varje år, för någon annans katt.

Än en gång, vad föranleder denna passivitet?

Varför ingen insikt eller förståelse för att katthemmen och dess Medarbetare är det sista ställe man som ägare och ansvarig för en enda katt ska vända sig till.

Bara för att det existerar katthem är det ingen garanti eller ursäkt för att smita undan sitt eget ansvar.

För hur är man funtad om man inte kan känna det ansvaret gentemot sin egen katt. Oavsett anledningen till omplaceringen har man ingen giltlig ursäkt att lasta över sin börda på någon annan.

Alla skäl är faktiskt faktorer som man som någorlunda intelligent människa borde ha haft med i beräkningen ifrån dag 1. Katter lever upp till hög ålder. Om man inte är beredd att ansvara för en katt under en hel levnad kan man faktiskt välja att överta en äldre katt.

Vad är det som är så viktigt med kattungar, att "vara med ifrån början" när man inte vill vara med "till slutet"?

Om man börjar att bli allergisk, ska flytta ihop med en sambo som är allergisk, får ett allergiskt barn, börjar bli allergisk mot att byta kattströ så är det få fall där förloppet är så dramatiskt att det är fara för livet.

Samma sak de som ska flytta. Jag har ännu inte hört talats om en stad dit det är förbjudet att ta med sig katten om man bosätter sig där. Favoriten är de som inte vill ha katten inne, att de gör det bästa med hänsyn till katten själv.

Om katten själv får välja, ja då vill den säkerligen sitta jamandes i en bur på ett katthem i hopp om att "Huset på landet" ska dyka upp från ingenstans.

Mer rimligt är att den får fortsätta sitt liv i någon annans lägenhet. Någon som köper den ifrån katthemmet som redan har haft stora utgifter för att vaccinera,avmaska och kastrera katten. Katten som en gång var någon annans ansvar.

Om man verkligen ville skulle man kunna inackordera katten hos någon annan under den tid det krävs för att finna ett annat hem. Det finns även kattpensionat.

När jag berättar det möts jag alltid av högljudda protester. "Det har jag inte råd med" är den vanligaste.

Och jag tycker att det är så intressant att samma personer som inte har råd med kattpensionat förväntar sig att andra ska ta sig råd att härbärga deras katt med allt vad det innefattar i husrum, foder, veterinärvård tills den får ett eget hem.

Själva tycker de sig inte ha råd, men att låta andra betala, det är inte lika kostsamt tydligen. För de jobbar ju ideellt.

Det största problemet är att få inser att det är katten som behöver ett hem. De talar sällan om sin katt som en individ, vad de tror att den skulle må bra av, utan samtalen kretsar kring vad de mår bra av, vad de vill ha för en lösning, deras problem. De tänker inte ens på katten utan enbart på sig själva.

Högst beklagligt är det ofta även en ekonomisk fråga. Man har nämligen förhört sig om veterinärens priser för att avliva en katt. Och den som inte vill ta sig tid att finna ett bra hem med allt det inbegriper, de brukar ha en benägenhet att även vilja spara in på den humana sprutan.

För några veckor sedan lyssnade jag av min telefonsvarare. En klar kvinnoröst berättade för mig att de akut behövde hitta nya hem till sina två katter.

Hon muttrade något om allergi och rabblade upp alla sina telefonnummer. Det var akut. Såklart. Annars skulle de ju inte ringa.

Sedan kom den känslomässiga utpressningen i vanlig ordning då hon fortsatte sin monolog på svararen med att förklara hur sorgligt det skulle vara att behöva avliva två friska och fina, kelna katter, hur gulliga de var, och att det var dessutom väldigt dyrt.

Hon hade inga pengar till det.

Hon avrundade sedan det intalade meddelandet med att förklara att om jag inte kunde hjälpa henne att omplacera dem skulle hon gärna vilja ha hjälp med pengar till avlivningen.

Denna lilla anekdot från min vardag tycker jag kan avsluta min text om kattägarnas brist på känsla och ansvar och belysa min situation som ideellt arbetande djurvän.

Text:
Christine Leijd  www.hittehund.nu
Publiceras här med tillstånd av Christine Leijd

Bilderna kommer från Imasy

Alla katter har rätt att leva! Döda problemet inte katten....Besök oss gärna på Hittekatter.ifokus och på Djurskydd.ifokus

Annons:
Hawknestgrove
8/5/10, 11:55 AM
#1

Den här artikeln är suverän, jag har lagt den inne på min sida på STNB också…….

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Kajsa77
11/19/10, 4:27 PM
#2

Jättebra skrivet!!!

//EK

facebook "Livbojen för hemlösa katter!

"You haven't lived until you've found something worth dying for" - Whale Wars

TNR - alla katter har rätt att leva!

BARF - rått kött enda naturliga för din katt!

nagontogmittnamn
11/22/10, 2:56 AM
#3

Man kanske kan påpeka i artikeln att det är olagligt att i annonser skriva eller yttra sig om avlivningshot. Man kan bli anmäld för det!

Bra artikel!!!

Hawknestgrove
11/22/10, 5:29 PM
#4

#3 det har jag aldrig hört att det är olagligt. Däremot så vet jag, att seriösa annonsörer har den policyn att inte tillåta det.

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Yred3
1/26/11, 12:41 AM
#5

Artikeln är bra!

Tänk att det finns så okänsliga människor. När sonen skulle flytta sa vi att han inte kunde ta med katten för att de mår inte bra av att flytta om man kan undvika det, dessutom får man inte ha husdjur i studentrum. Som sagt var, man kan inte lasta över sina problem på andra.

mame
1/28/11, 12:08 AM
#6

Det här var bland det bästa jag läst, någonsin. Bra rutet! Jag tycker det är obegripligt hur känslolösa många människor är när det gäller katter, deras egna gosiga härliga familjemedlemmar! Vi har lång väg kvar, vi som vill förbättra kattens status i samhället. Men mest är det beklämmande att se hur ynkliga och egoistiska människor kan vara - som kallar sig djurvänner för att de dumpar över ansvaret på andra. Det är precis som det står i artikeln, man måste själv lösa sina egna problem, det finns ingen instans som kommer farande och tar ifrån en ansvaret för de handlingar man själv begår. Jag skulle önska att alla fick upp ögonen för att katter inte är och aldrig varit några slit-och-släng-varelser. Men hur ska vi kunna åstadkomma en attitydförändring och hur ska alla korkade, självupptagna superegoister få upp ögonen för att världen inte är till för dem?

Annons:
Labolina_73
1/31/11, 1:00 AM
#7

Mycket mycket bra skrivet,,

Jag har själv sagt till en jäkla massa personer att det inte bara är att..

Men ibland verkar det som att dessa personen inte fattar ett jäkla dugg,,, Står som fågelholkar och säger,, vadå?

JAg försöker då förklara att det är ju din katt,, du kan ju inte bara lämpa över den på katthemmet när det inte passar dej att ha katt längre, vad ska katthemmet göra menar du? Hitta ett hem till katten,,

Kan du inte göra det själv, katthemmen har ju redan 100 000 tals som står utan hem,, men dom ser bara till sej själv,, och samma sak när dom vill ha en kull ungar på sin fina hona… GRRRRRRRRR

//Linda

Hawknestgrove
2/2/11, 7:19 PM
#8

precis. och tänks å mycket ryggdunk vi får och alla andra tror jag… Ni behövs, ni är så duktiga. Vilken instas ni gör…. Man har lust att slå dem på käften . För hjälper de till på något vis? Knappast……

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Granadina
2/12/11, 10:39 PM
#9

Skulle önska att denna taxt skickades hem till alla i samband med deklarationen typ. Människan i ett nötskal. Verkligen läsvärt och bra skrivet.

Ankki
8/11/11, 9:35 PM
#10

Jättebra skrivet!

Det är upprörande hur katter behandlas av sin egen familj och det där med att skylla på allergi har man hört till leda.

Själv har vi adopterat alla våra katter från katthem. En av dom, en hona hade kommit dit då hon var 4 år, tillsammans med sina kattbarn, just "på grund av allergi". Hennes ungar blev efterhand bortadopterade men själv hade hon varit där i över 1 år då vi tog hem henne för ungefär 4 månader sedan.

Och under den tiden så var hon adopterad ett flertal gånger av människor som kom och lämnade tillbaks henne igen, av ett antal konstiga anledningar och så bl.a p.ga allergi.

Stackars henne, man blir så upprörd över hur en del ser på katter, precis som om det vore en slit och släng vara.

Här blev hon i alla fall kvar och hon är världens goaste katt med stora vackra ögon som hon hela första tiden tittade så fundersamt på en med precis som hon undrade om man verkligen ville ha henne.

Anledningen till att hon egentligen blev tillbakalämnad tror vi oss förstå för hon är nämligen en kattdam med massor av energi och de veckor som vi hade henne inne i början visade hon upp sina talanger i klättrandets alla konster, hon klättrade precis överallt och när hon väl kom ut så fick vi se vilken höjdare hon är på att klättra i stegar och i träd. Hon kilar upp och ner nästan i stil med en ekorre, ibland kan man undra om hon jobbat på cirkus :)

Hon småsprang även omkring runt, runt i huset första tiden. Men nu så är hon mycket lugnare. Klättrar gör hon fortfarande men bara ute och varje gång hon kommer in så går hon runt omkring i hela huset en stund innan hon går och lägger sej, sen är hon lugn och avslappnad i sin korg.

Hon är en mycket klok kattdam som fortfarande tittar fundersamt på en med sina kloka ögon och huvudet på sned, men det är när man håller på med nåt som hon undrar över. De som lämnade tillbaks henne vet inte vilken underbar katt de gick miste om. Vi har inte ångrat en sekund att vi adopterade henne.

Jag förstår inte varför man skaffar sej katt om man inte kan acceptera katten som den är med sina egenheter, för om man vill ha nån som ligger stilla i soffhörnet jämt och inte stökar till då ska man knappast ta hem en katt.

Själv tycker jag att det är lika spännande varje gång det kommer en ny medlem i våran familj som numera består av mej, min man och våra 4 underbara katter, alla olika små individer med sina speciella egenskaper.

En sak till som jag tycker är att man borde väl ta reda på INNAN man skaffar katt om man är allergisk eller inte, kan väl inte vara så svårt för det är ju bara att hälsa på på ett katthem en stund så visar det sej snart om det är så..

Ankki

Hawknestgrove
8/11/11, 9:45 PM
#11

Tack för att du berättar…. Oh alla ni, priva att sprida denna text i grundinlögget så mycket ni kan! Jag har gjort det så gott jag har kunnat….Spara även ner den på din dator för senare utskrift. Den är lätt att hitta på Google också

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Yred3
8/11/11, 11:20 PM
#12

Ankki, vilken trevlig historia, som alltså slutade lyckligt för katten. Jag önskar att man likställer alla djur dvs att man måste chipmärka alla djur. Det är helt otroligt att man har katten som en slit och släng sak.

Men man kan alltså bli mycket allergisk utan att ha varit det tidigare. Det kan även gå över, försvinna.

Vår älskade Kisse är försvunnen sedan 20 mars i år. Vi misstänker att han har råkat ut för en katthatare. Han har alltid kommit hem även om han sista året varit borta flera dagar och även inlåst eftersom de trodde att han var utkastad hemifrån. Hur kan man tro det med en katt som har både halsband och är chip-märkt???

Det finns inte en enda katt längre i våra kvarter….. Det fanns många tidigare.

Hawknestgrove
8/12/11, 1:44 PM
#13

HElt klart är det någon som varit ute för att på egen hand  göra sig av med katterna. Fy….. Ja, än en gång, jag är så glad, att jag kan vara trygg med mina kissar. Rastgård. Öppnar bara ut till den på morgonen och så  nu på sommaren så stänger jag på kvällen om jag är hemma hela dagen.MEn ge inte upp. kisse kan komma tilllrätta!!!!

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Annons:
Lööv
11/26/11, 10:36 AM
#14

Tack för otroligt bra inlägg. Jag hoppas få skaka om dessa människor någon gång.  Jag har vid något tillfälle haft valpar och kattungar och det är mycket tal om att köpa djur till barnen. Jag har fått ta mycket skit för att jag sakt Nej. Man köper inte kattunge eller hundvalp till barnen.

Kattungar och hundvalpar blir vuxna inidvider och får dom inte stimulans och uppmärksamhet träning fostran så blir det problem.

Tror  att det ochså beror på att man önskar få tillbaka lite av familje idyllen som var hos mormor farmor katt och vedspis på landet. En rörlig kattunge eller hundvalp som biter på sockar och skor eller kattunge som klöser på möbler eller klättrar i gardinerna, passar inte in.

Tog hand om en kattmamma och 8 kattungar i sommras. Åt djurskyddet. Och det blev aldrig mer sig likt i vårt vardags rum. Men det var värt det. Skinn möblerna  har klösmärken och katthår i alla gardiner och kuddar.

Men nu blir det inga fler ungar. Blocket är tyvärr fult av katter och ungar som ges bort för  100 kr. Höj priset till 300kr eller 500 kr. Varför betalar vi 5-10 000 kr för en hund men bara 100 kr för en katt. Man köper inte en katt för att dumpa den om en vecka.

Ta vara på de underbara djuren medan de finns här och vi kan ha dem. På åldringsvården finns inga. Livet går fort. Djurvän i Vetlanda.

flis
11/26/11, 8:36 PM
#15

Såååå bra skrivet! Det är otroligt att djur år 2011 kan ha så låg status. En katt kostar inte mer än en fika på stan och för många människor är den älskade katten utbytbar." Vi har nyss fått barn och har inte längre tid för vår älskling, nu vill vi hitta ett nytt kärleksfullt, livslångt hem på landet." Såna annonser finns det gott om. Varför tror man att någon annan vill ge katten ett livslångt hem när man själv inte vill det. Det borde krävas körkort både för djur och barn.

Hawknestgrove
11/27/11, 5:10 PM
#16

Ja, sprid vidare så mycket ni kan!

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

[[eskils_]]
4/3/16, 7:22 PM
#17

Puttar upp en välskriven och viktig artikel. Rekommenderad läsning för alla med katt!

Upp till toppen
Annons: